Och alla ska vi dö.
Den här bloggen är numera död.
Livet går vidare på:
Alla dagar ska bli igår
augusti 4, 2009 av joaquim82Quimologi
juni 25, 2009 av joaquim82
Ingenting du någonsin gör kommer någonsin ändra på någonting
maj 31, 2009 av joaquim82
Jag röker kubanska cigarrer i solen på gräsmattan
och någonstans i världen rullar någon runt och
har inte tänkt på mig på flera år. I alla fall
inte några snälla tankar. Jag tänker att jag förtjänar
det men att livet är för kort för att ångra och
om sanningen ska upp i årets varmaste solsken så ångrar jag ingenting.
Jag tar ett bloss till på min lånade kubanska cigarr.
Eller jo.
Jag ångrar att min framfart gjorde andra människor illa, det gör jag kära mänsklighet. Ofta. Jag ville aldrig någon illa, jag var bara hänsynslöst kåt på livet. Men min framfart kan jag inte ångra. Den var lika ofrånkomlig som domedagen i Terminator filmerna.
Kanske hade det varit till någon tröst att det är jag som får leva med allt nu varje dag om det inte var så att ni, du och alla andra hade glömt bort och gått vidare för länge sedan och ändå inte bryr er.
Så sitter jag ändå här i min säng med allt och skriver och är så vuxen och klok för första gången i mitt liv så full av kärlek och ni är inte här och ser mig, du är inte här och vill ha mig.
Ibland betyder ingenting någonting.
Konsten att springa baklänges
maj 3, 2009 av joaquim82
Jagar dig genom regnet och ropar ditt namn. Du går där på andra sidan gatan under ett paraply med stegen som lärde sig gå på catwalken i en källarlokal i utkanten av en lite mindre liten stad inte vilken som helst. Sådana steg vänder aldrig på huvudet.
Varje gång jag slängt mig ut i eftermiddagstrafiken och trotsat vindrutetorkare och alla arga demoner bakom ratten som förbannar mina fötter skriker i kör och nästan blivit överkörd glider jag upp på trottoaren bara för att se dig där med ditt paraply och din catwalk nu på andra sidan gatan igen på väg åt andra hållet.
Gatorna är enkelriktade i New York och jag vet inte varför jag fortsätter jaga dig. Tjejer som lärt sig att gå som du vänder ju aldrig på huvudet. Ni tittar aldrig tillbaka. Men jag bara springer där i regnet ändå och ropar ditt namn. På väg tillbaka ingenstans. I väntan på en knyck som aldrig kommer.
Om jag någonsin lämnar den här världen levande kommer jag tänka på alla sorger jag lämnar bakom mig
maj 1, 2009 av joaquim82
Och solen sjunker i väst och från mitt fönster som inte vetter dit ser jag ingenting. Men på andra sidan huset går solen ner över en av årets bakfullaste dagar och på mitt rum sitter jag och tänker på soluppgången när du i ett språng gjorde slut med allt.
4 år sedan.
Är det samma sak som att du varit död i 4 år?
Döden inträffar alltid vid ett specifikt klockslag, precis som man säkert också skulle kunna läsa i obduktionsrapporten, eller ur den journal där den jourhavande läkare som råkade jobba den morgonen hade antecknat det,
men kan man verkligen vara död när man väl dött?
Det låter som om att man är död i väntan på någonting…
Nej, du har inte varit död i fyra år Jalle. Du dog för fyra år sedan. Och hur man än vänder och vrider på det så är det alltid en väldigt kort tid man lever när man tänker på hur länge man ska var död.
1. Global Positioning System
april 12, 2009 av joaquim82
Jag motionerar mig själv och alla biokemikalier i min hjärna i vårsolen, hänger vid kyrkmuren tills solen försvinner bakom takåsarna och vinden blåser in överallt och någon undrar om jag inte ska åka därifrån snart.
- Det är ju påsk.
- Bara en större naturkatastrof skulle kunna hindra mig.
Och vinden som blåser in överallt virvlar iväg med mina tankar över takåsarna och solen kommer tillbaka när jag lämnat kyrkmuren bakom mig i skuggorna och vägen hem känns plötsligt inte lika lång.
Tänker att inte ens en större naturkatastrof skulle hindra mig från att komma tillbaka den här gången. Jag är rustad för jordskalv, kom bara, kom och skaka om mig moder jord.
Så skriver jag i mitt anteckningsblock när vägen hem tagit slut med ett magnetkort i en dörröppnare på tredje våningen i en glasdörr som jag springer i varje dag.
- Det är i mellanrummet mellan ord och mellan rader som jag gömmer mina hemligheter och ger bort dem till den som vill hitta dem. Det som betyder någonting på riktigt och inte bara för att någon säger det.
Tänker att jag borde skriva mer i mitt anteckningsblock och på att jag borde undvika naturkatastrofer.
Kanske kunde jag köpa en bok om geologi. Hur många aktiva vulkaner finns det egentligen i mina båda närområden över påsken? Kanske kunde jag räkna ut sannolikheten för en jordbävning med hjälp av en seismolog. Varför inte, hur många jordskalv har du överlevt i ditt liv?
Precis.
Men, du vet, jag vet, vi vet.
Geologi får inte våra hjärtan att slå snabbare. Har aldrig fått, kommer nog aldrig att få.
Ändå är ingenting som förut.
