Jag motionerar mig själv och alla biokemikalier i min hjärna i vårsolen, hänger vid kyrkmuren tills solen försvinner bakom takåsarna och vinden blåser in överallt och någon undrar om jag inte ska åka därifrån snart.
- Det är ju påsk.
- Bara en större naturkatastrof skulle kunna hindra mig.
Och vinden som blåser in överallt virvlar iväg med mina tankar över takåsarna och solen kommer tillbaka när jag lämnat kyrkmuren bakom mig i skuggorna och vägen hem känns plötsligt inte lika lång.
Tänker att inte ens en större naturkatastrof skulle hindra mig från att komma tillbaka den här gången. Jag är rustad för jordskalv, kom bara, kom och skaka om mig moder jord.
Så skriver jag i mitt anteckningsblock när vägen hem tagit slut med ett magnetkort i en dörröppnare på tredje våningen i en glasdörr som jag springer i varje dag.
- Det är i mellanrummet mellan ord och mellan rader som jag gömmer mina hemligheter och ger bort dem till den som vill hitta dem. Det som betyder någonting på riktigt och inte bara för att någon säger det.
Tänker att jag borde skriva mer i mitt anteckningsblock och på att jag borde undvika naturkatastrofer.
Kanske kunde jag köpa en bok om geologi. Hur många aktiva vulkaner finns det egentligen i mina båda närområden över påsken? Kanske kunde jag räkna ut sannolikheten för en jordbävning med hjälp av en seismolog. Varför inte, hur många jordskalv har du överlevt i ditt liv?
Precis.
Men, du vet, jag vet, vi vet.
Geologi får inte våra hjärtan att slå snabbare. Har aldrig fått, kommer nog aldrig att få.
Ändå är ingenting som förut.
